Det är något alldeles speciellt att ge sig på en utmaning som aldrig tidigare gjorts. Idén om att runda hela USA:s kontinentala 48 delstater – de så kallade lower 48 – av egen kraft föddes sommaren 2000. Då var tanken att jag skulle genomföra expeditionen tillsammans med Göran Kropp. Vi såg det som ett nytt kapitel i våra liv, vi hade flyttat till Seattle och ville upptäcka USA på vårt egna sätt och även ge amerikanarna en chans att lära känna oss. Men när Göran förolyckades hösten 2002, förändrades allt. Sorgen var djup, men samtidigt växte en stark vilja fram inom mig: jag skulle försöka genomföra det vi planerat – ensam. Att fullfölja en gemensam dröm, försöka få någon form av avslut och samtidigt hitta en ny egen väg framåt.

Expeditionen tog fem år att planera och förbereda. Att sy ihop ett projekt som skulle pågå i över ett år innebär noggranna förberedelser, rätt visum, sponsorer, planering, utrustning, logistik och mängder av träning, både fysisk och mental.

Den 4 juli 2005, var jag så äntligen på väg och känslan att lämna Seattle, paddla ut från Lake Union och genom slussarna vid Ballard Locks var fantastisk. Bara att komma till start hade varit en stor utmaning. Med staden i ryggen och Stilla havets vågor framför mig inleddes resan söderut längs kusten. Havet var mäktigt, öppet, levande. Under veckorna som följde passerade jag skiftande landskap – karga klippor, dimmiga stränder och vilda kustavsnitt där jag slog läger i sanddynerna efter långa dagar med skiftande väder och ständiga vågor. Men även om naturen var utmanande var en större osäkerhetsfaktor alla de stora städer som jag skulle passera som San Fransisco och Los Angeles då det blev svårare att hitta trygga platser att övernatta då tält inte var ett alternativ.

Vid San Diego bytte jag till cykel – och fäste kajaken på en specialbyggd kärra som jag drog bakom mig. Det blev starten på nästa etapp, en där jag hade sällskap från San Diego till Mexikanska golfen då jag visste att jag var mer utsatt på land än på havet. Cyklingen gick österut genom Kaliforniens inland, Arizonas röda öken, New Mexicos vidsträckta vidder och vidare längs gränsen utmed Mexiko. Det var varmt, ibland obarmhärtigt hett. Vissa dagar kändes ändlösa, men också vackra. Här paddlade jag även en sträcka av Rio Grande, vilket var en av expeditionens absoluta höjdpunkter.

Vid Port Isabel i Texas nådde jag Mexikanska golfen och hoppade åter i kajaken. Planen var att paddla utmed hela Inter Coastal Waterway som löper här längs kusten, men på grund av orkanen Katrina som drabbat stora områden några månader tidigare cyklade jag istället igenom Louisiana, Mississippi och Alabama innan jag fortsatte paddla runt Florida – ibland i oroligt vatten, ibland i spegelblanka bukter. Alligatorer, mangroveskogar och en tryckande fukt följde mig hela vägen runt the Keys och Floridas sydspets. Nu var det norrut som gällde utmed hela Atlantkusten och även om havet här var lugnare än på västkusten började månader av paddling och cykling och att ständigt vara på väg kännas i både kropp och sinne. Även här hade jag flera delmål för att ha något att fokusera på och ta sikte mot. Som New York.

När jag den i början av juni månad nådde Eastport var det dags att vända västerut. Jag hade varit på väg i nästan ett år. Nu skulle det bli övervägande cykling med kortare sträckor av paddling genom delar av Stora Sjöarna, något som jag sett fram emot.

Den sista delen utmed den Kanadensiska gränsen tvärs över hela den nordamerikanska kontinenten, från öst till väst, kändes som slutspurten. Nu var jag äntligen på väg åt rätt håll. Jag passerade slättland och cyklade genom böljande landskap och slutligen ännu en gång över Klippiga bergen, mil efter mil, dag efter dag.

Den 15 september 2006 paddlade jag så åter in i Seattle. Jag minns att vattnet var spegelblankt. När stadens silhuett återigen växte fram vid horisonten sköljde känslorna över mig. Glädje, lättnad och stolthet. När slussportarna vid Ballard Locks nu slöts bakom mig hade jag varit ute i 439 dagar. Tillsammans med kajaken och cykeln hade jag färdats över 18 200 kilometer, helt för egen kraft.

För denna unika prestation utsågs den 15 september 2006 till ”Renata Chlumskas Day” av Seattles borgmästare, och jag utnämndes av tidningen Outside till en av världens 25 främsta äventyrskvinnor. Än i dag är jag den första – och hittills enda – som genomfört expeditionen. Ett äventyr som lärde mig mer om uthållighet, tålamod och befäste vikten av att våga mer än något annat jag gjort tidigare.