Skip to content

Expeditioner Around America Adventure 05/06

Det Ă€r nĂ„got alldeles speciellt att ge sig pĂ„ en utmaning som aldrig tidigare gjorts. IdĂ©n om att runda hela USA:s kontinentala 48 delstater – de sĂ„ kallade lower 48 – av egen kraft föddes sommaren 2000. DĂ„ var tanken att jag skulle genomföra expeditionen tillsammans med Göran Kropp. Vi sĂ„g det som ett nytt kapitel i vĂ„ra liv, vi hade flyttat till Seattle och ville upptĂ€cka USA pĂ„ vĂ„rt egna sĂ€tt och Ă€ven ge amerikanarna en chans att lĂ€ra kĂ€nna oss. Men nĂ€r Göran förolyckades hösten 2002, förĂ€ndrades allt. Sorgen var djup, men samtidigt vĂ€xte en stark vilja fram inom mig: jag skulle försöka genomföra det vi planerat – ensam. Att fullfölja en gemensam dröm, försöka fĂ„ nĂ„gon form av avslut och samtidigt hitta en ny egen vĂ€g framĂ„t.

Expeditionen tog fem Är att planera och förbereda. Att sy ihop ett projekt som skulle pÄgÄ i över ett Är innebÀr noggranna förberedelser, rÀtt visum, sponsorer, planering, utrustning, logistik och mÀngder av trÀning, bÄde fysisk och mental.

Den 4 juli 2005, var jag sĂ„ Ă€ntligen pĂ„ vĂ€g och kĂ€nslan att lĂ€mna Seattle, paddla ut frĂ„n Lake Union och genom slussarna vid Ballard Locks var fantastisk. Bara att komma till start hade varit en stor utmaning. Med staden i ryggen och Stilla havets vĂ„gor framför mig inleddes resan söderut lĂ€ngs kusten. Havet var mĂ€ktigt, öppet, levande. Under veckorna som följde passerade jag skiftande landskap – karga klippor, dimmiga strĂ€nder och vilda kustavsnitt dĂ€r jag slog lĂ€ger i sanddynerna efter lĂ„nga dagar med skiftande vĂ€der och stĂ€ndiga vĂ„gor. Men Ă€ven om naturen var utmanande var en större osĂ€kerhetsfaktor alla de stora stĂ€der som jag skulle passera som San Fransisco och Los Angeles dĂ„ det blev svĂ„rare att hitta trygga platser att övernatta dĂ„ tĂ€lt inte var ett alternativ.

Vid San Diego bytte jag till cykel – och fĂ€ste kajaken pĂ„ en specialbyggd kĂ€rra som jag drog bakom mig. Det blev starten pĂ„ nĂ€sta etapp, en dĂ€r jag hade sĂ€llskap frĂ„n San Diego till Mexikanska golfen dĂ„ jag visste att jag var mer utsatt pĂ„ land Ă€n pĂ„ havet. Cyklingen gick österut genom Kaliforniens inland, Arizonas röda öken, New Mexicos vidstrĂ€ckta vidder och vidare lĂ€ngs grĂ€nsen utmed Mexiko. Det var varmt, ibland obarmhĂ€rtigt hett. Vissa dagar kĂ€ndes Ă€ndlösa, men ocksĂ„ vackra. HĂ€r paddlade jag Ă€ven en strĂ€cka av Rio Grande, vilket var en av expeditionens absoluta höjdpunkter.

Vid Port Isabel i Texas nĂ„dde jag Mexikanska golfen och hoppade Ă„ter i kajaken. Planen var att paddla utmed hela Inter Coastal Waterway som löper hĂ€r lĂ€ngs kusten, men pĂ„ grund av orkanen Katrina som drabbat stora omrĂ„den nĂ„gra mĂ„nader tidigare cyklade jag istĂ€llet igenom Louisiana, Mississippi och Alabama innan jag fortsatte paddla runt Florida – ibland i oroligt vatten, ibland i spegelblanka bukter. Alligatorer, mangroveskogar och en tryckande fukt följde mig hela vĂ€gen runt the Keys och Floridas sydspets. Nu var det norrut som gĂ€llde utmed hela Atlantkusten och Ă€ven om havet hĂ€r var lugnare Ă€n pĂ„ vĂ€stkusten började mĂ„nader av paddling och cykling och att stĂ€ndigt vara pĂ„ vĂ€g kĂ€nnas i bĂ„de kropp och sinne. Även hĂ€r hade jag flera delmĂ„l för att ha nĂ„got att fokusera pĂ„ och ta sikte mot. Som New York.

NÀr jag den i början av juni mÄnad nÄdde Eastport var det dags att vÀnda vÀsterut. Jag hade varit pÄ vÀg i nÀstan ett Är. Nu skulle det bli övervÀgande cykling med kortare strÀckor av paddling genom delar av Stora Sjöarna, nÄgot som jag sett fram emot.

Den sista delen utmed den Kanadensiska grÀnsen tvÀrs över hela den nordamerikanska kontinenten, frÄn öst till vÀst, kÀndes som slutspurten. Nu var jag Àntligen pÄ vÀg Ät rÀtt hÄll. Jag passerade slÀttland och cyklade genom böljande landskap och slutligen Ànnu en gÄng över Klippiga bergen, mil efter mil, dag efter dag.

Den 15 september 2006 paddlade jag sÄ Äter in i Seattle. Jag minns att vattnet var spegelblankt. NÀr stadens silhuett Äterigen vÀxte fram vid horisonten sköljde kÀnslorna över mig. GlÀdje, lÀttnad och stolthet. NÀr slussportarna vid Ballard Locks nu slöts bakom mig hade jag varit ute i 439 dagar. Tillsammans med kajaken och cykeln hade jag fÀrdats över 18 200 kilometer, helt för egen kraft.

För denna unika prestation utsĂ„gs den 15 september 2006 till ”Renata Chlumskas Day” av Seattles borgmĂ€stare, och jag utnĂ€mndes av tidningen Outside till en av vĂ€rldens 25 frĂ€msta Ă€ventyrskvinnor. Än i dag Ă€r jag den första – och hittills enda – som genomfört expeditionen. Ett Ă€ventyr som lĂ€rde mig mer om uthĂ„llighet, tĂ„lamod och befĂ€ste vikten av att vĂ„ga mer Ă€n nĂ„got annat jag gjort tidigare.