Kilimanjaro, 5895 meter, 10 juni 2020

Som andra topp på min resa mot Seven Summits bar det av till Tanzania och Afrikas högsta berg – Kilimanjaro, 5895 meter över havet. Jag reste dit för första gången sommaren 2000 tillsammans med Göran Kropp, bara ett år efter att jag bestigit Mount Everest. Det var mitt andra berg i serien och den första gången jag såg Kilimanjaro resa sig som en jättelik vulkan ur den afrikanska savannen var det ett oförglömligt intryck.

Kilimanjaro är ett berg som genom tiderna har lockat och inspirerat många – både äventyrare och författare. Ernest Hemingway skrev novellen The Snows of Kilimanjaro där huvudpersonen Harry, svårt sjuk vid bergets fot, reflekterar över livet, vad han gjort – och vad han inte hunnit göra. Det är ett starkt tema som berget i sig tycks bära på. För här finns tid att tänka. Tid att känna efter.

Och vi gav oss gott om tid första gången jag var här. Som acklimatisering tog vi oss nämligen först upp på Mt Meru, ett 4565 meter högt systerberget till Kilimanjaro. Från toppen av Meru fick vi i gryningen en magisk utsikt över Kilimanjaro, som svävade som en ö i det rosa ljuset. Det var som att få en förhandsvisning av det som väntade.

På Kilimanjaro valde vi Machame-rutten till en början, en av de mest natursköna vägarna upp på berget men vek sedan av och tog oss över Lava Tower till Arrow Glacier. De vanligaste lederna på Kilimanjaro kräver inte teknisk klättring, utan är långa vandringar genom olika klimatzoner. Från regnskog med hög luftfuktighet, över hedlandskap med ljung och klippformationer, till högalpin öken och slutligen snö och glaciär. Just kontrasterna gör Kilimanjaro så speciellt – det är som att vandra genom flera världar på en vecka.

Men det är också lätt att underskatta berget. Trots att det ”bara” är att gå, så är höjden påfrestande. Varje år dör människor på Kilimanjaro på grund av höghöjdssjuka – något som det talas förvånansvärt lite om. Många turister försöker bestiga berget som en spontan utflykt i samband med safari eller badsemester och tar sig upp för snabbt. Men med ett lugnt tempo, ”pole pole” som det heter på swahili, har man goda chanser att lyckas.

Jag har sedan dess återvänt till Kilimanjaro flera gånger. Jag och Göran arrangerade under flera år vandringsresor dit, och det är därför ett berg jag har bestigit många gånger. Även efter 2014 har jag återvänt med grupper. Att få visa andra denna fantastiska natur, de otroliga kontrasterna och att få vara med när människor klarar något de inte trodde var möjligt – det är magiskt. Kilimanjaro är inte bara Afrikas högsta berg, utan också ett av de mest symboliska. Det är en plats där människor från hela världen möts med samma mål: att nå toppen. Ett steg i taget, med tålamod och respekt för berget.

Sommaren 2014 kom jag tillbaka för åttonde gången, denna gång för att acklimatisera mig inför Denali. Jag tillbringade två nätter i kratern för att vänja kroppen vid höjden. Det var ett kärt återseende med ett berg som blivit som en gammal vän som jag upplevt många minnen tillsammans med. Minnen av stunder med människor som inte längre finns med mig. Inte konstigt att Kilimanjaro är något alldeles speciellt.

Efter fem effektiva dagar på berget varav två nätter över 5 500 meters höjd var jag redo för nästa nästa berg i Seven Summits utmaningen – Denali!