Mt Vinson, 4892 m, 15 december 2014

Idén om Seven Summits väcktes redan 1996 och Mount Everest som jag besteg 1999 var det första berget i ordningen. Planen hade varit att ta ett berg per år, men som vi vet ändras planer – och att det skulle dröja så länge innan jag kunde få ihop alla sju kunde jag inte ana då. Men så, äntligen, den 15 december 2014 blev det verklighet – jag stod på Mt Vinson, 4892 meter över havet, och fullbordade det sista berget i Seven Summits.

Men det hade varit en både lång och kämpig resa dit. Sommaren och hösten 2014 var intensiv, så inför Vinson var jag sliten och inte alls lika stark som jag helst velat. Jag kom dit direkt efter Aconcagua (november), som tagit hårt på mina luftvägar. Månaderna dessförinnan hade jag stått på Carstensz Pyramid (oktober), Elbrus (augusti), Denali (juli) och Kilimanjaro (juni). Vinson var alltså mitt sjätte berg på endast sju månader. Fördelen var att jag var ordentligt acklimatiserad, och det var en trygghet att veta att höjden inte skulle bli ett problem. Istället var det kylan jag oroade mig för.

Färden mot Antarktis började i Punta Arenas i Chile. Därifrån flyger man med ett Iljusjin 76, ett ryskt transportplan, till Union Glacier – en tillfällig men välutrustad bas som byggs upp varje antarktisk sommar och tas ner igen på våren. Där finns allt man kan behöva och mer därtill: mässtält, kök, bibliotek, medicinsk klinik, duschar och toaletter. Solen går aldrig ner under den antarktiska sommaren, men så snart den försvinner bakom ett moln eller ett berg, sjunker temperaturen snabbt – ibland till –30 eller till och med –40 °C, trots att det är sommar. Antarktis är faktiskt en öken med extremt lite nederbörd, ofta mindre än i Sahara. Det kan gå åratal utan att ett enda snöfling faller. Trots det är allt täckt av is, som formats under miljoner år av hoppressad snö. Det är en paradox: brutalt och vackert på samma gång. Sterilt men samtidigt levande. Här finns inga stigar, inga spår, inga ljud – bara is, himmel och tystnad. Landskapet är så orört att en gul fläck i snön från urin kan bli kvar i åratal innan ny snö faller.

Union Glacier drivs av Antarctic Logistics & Expeditions, och all vistelse sker med största hänsyn till den känsliga miljön. Allt man tar med sig måste också tas hem igen – inklusive all fast avföring och skräp som måste förpackas och flygas ut. Urin får ibland avdunsta i särskilda system men hanteras strikt av arrangören.

Vi blev kvar ett tag i väntan på rätt väder, innan vi kunde lyfta vidare med ett mindre Twin Otter-plan och landa direkt på isen vid foten av Vinsonmassivet. Därifrån tog vi oss vidare mellan tre läger – Base Camp, Low Camp och High Camp. Vi transporterade vår utrustning med hjälp av slädar och snöskor genom ett landskap som kändes mer som en annan planet än en plats på jorden.

Att vara en del av en kommersiell expedition kräver anpassning. Jag var van vid att själv kunna bestämma tempo och fatta beslut efter dagsformen, men här var det andra strukturer som gällde vilket betyder andra utmaningar.

Toppförsöket inleddes i bitande kyla, men med klart väder. Vindstilla. Solsken. Blå himmel. Ett ögonblick av perfektion i ett annars oförlåtande klimat. Samtidigt var det brutalt kallt och trots ansiktsmask och bra utrustning trängde den kalla luften igenom alla lager och det gällde att hålla sig i rörelse hela tiden för att bevara minst lilla värme. De sista stegen upp till toppen var tysta – nästan meditativa. Jag minns att jag stod där och blickade ut över det bländande landskapet och kände: jag klarade det!

Mt Vinson var kanske inte det tekniskt svåraste berget i serien, men det mest symboliska. En slutpunkt – och ett avstamp. Efter 15 år var drömmen verklighet. Jag hade slutför Seven Summits, och blev därmed både den första svenska och den första tjeckiska kvinnan att lyckas med detta klassiska äventyr.

Det sista steget på Mt Vinson var inte bara ett avslut – det blev också ett steg mot framtidens äventyr.