Första gången jag såg Mount Everest var under inmarschen till berget med Göran Kropps expedition 1996. Det var en mäktig syn. Det tog inte många dagar efter ankomsten till baslägret som jag kände att jag ville nå högre, baslägret räckte liksom inte till.

Jag hade då klättrat i knappt ett år men redan förälskat mig i sporten. Tanken på att en dag kunna stå där, på toppen av världens högsta berg, fick fäste och började gro. Just 1996 var ett mycket tragiskt år på Mount Everest då 13 personer förolyckades på berget och detta skakade om hela klättervärlden.

Självklart var det en svår och omtumlande tid men jag ändå idag tacksam över att jag så tidigt fick lära mig vad som krävs för att lyckas, att inte underskatta berget eller lägga för stort ansvar på sherpas, guider eller medklättrare. Jag började träna och förbereda mig för att möte berget på dess villkor och hade dessutom en mycket engagerad lärare i Göran som satte ribban – han visste vad som skulle krävas av mig. Jag var en flitig elev och när jag 1997 nådde förtoppen av Shishapangma, 8006 meter, så förstod jag att Everest fanns inom räckhåll och två år senare kände jag mig redo.
Teamet bestod av mig, Göran, Ola Hillberg, Janne Joneaus, Staffan Heimersson och Niklas Lövfeldt. På plats i Nepal möttes vi upp av Wongchu Sherpa och hans team.

Vi flög till Lukla vandrade därifrån till baslägret och den xx maj var vi framme och började etablera vårt läger. Jag kände mig starkare och laddad. Samtidig som förhoppningen att bli första svenska kvinna nästintill försvunnit helt då en annan svenska redan befann sig högre upp på berget.

Efter bara någon dag dagar avancerade vi till läger 1 där jag tillbringade två nätter för att acklimatisera mig innan jag återvände till baslägret. Vädret såg stabilt ut så jag kände att det fanns ingenting att tveka på utan efter knappt en vecka var vi redan på väg mot läger 2 och sedan vidare mot läger 3 och 4. Planen var att göra ett försök mot toppen den 4:e maj men sämre väder drog över berget och jag tillbringade ett extra dygn i South Col, dryga 8000 meter, utan syrgas. Natten mellan den 4 och 5 maj, runt midnatt avtog vindarna igen och vi gav oss iväg, jag bestämde mig då för att använda syrgas.

Den sista biten från South Col till toppen tog närmare 12 timmar varav flera i mörker. Kl 12.05 stod jag så där, på toppen av Mount Everest, som första svenska kvinna någonsin. När jag efter någon dag återvänt till baslägret nåddes jag av nyheten att jag även blivit första Tjeckiska kvinna på toppen då jag har dubbelt medborgarskap.

Redan innan jag åkte till Mt Everest så hade jag bestämt mig för att om jag lyckas kommer detta bli starten på en ännu större dröm – att göra the Seven Summits. Då, 1999, hade ingen svensk påbörjat projektet och redan året efter åkte jag till Kilimanjaro.