Mt Everest, 8850 meter, 5 maj 1999

Första gången jag såg Mount Everest var under inmarschen till baslägret tillsammans med Göran Kropps expedition våren 1996. Synen av världens högsta berg var mäktig – nästan overklig – och redan efter några dagar där kände jag att baslägret inte skulle räcka. Jag ville högre. En dröm var född.

Jag hade då bara klättrat i knappt ett år, men sporten hade redan fångat mig fullständigt. Samtidigt var 1996 ett mörkt år för Mount Everest. Den katastrofala säsongen, då 13 klättrare omkom, skakade hela klättervärlden. Men mitt i tragedin lärde jag mig något ovärderligt: att inte underskatta berget, inte överlåta allt ansvar till guider, sherpas eller medklättrare, och att varje beslut på berget måste vara mitt eget. Göran blev min viktigaste lärare och förebild – han visste vad som skulle krävas, och jag visste att jag ville vara redo den dagen jag själv skulle stå där.

När jag 1997 nådde förtoppen av Shishapangma, 8006 meter, insåg jag att Everest inte längre var en ouppnåelig dröm. Två år senare, våren 1999, kände jag mig redo. Teamet bestod av mig, Göran, Ola Hillberg, Janne Joneaus, Staffan Heimersson och Niklas Lövfeldt. I Nepal anslöt Wongchu Sherpa och hans team till vår expedition.

Vi flög till Lukla och påbörjade den klassiska vandringen mot baslägret. I början av maj nådde vi fram och började etablera vårt läger. Jag kände mig stark, mentalt och fysiskt förberedd. Men tanken på att bli första svenska kvinna på toppen såg ut att glida mig ur händerna – en annan svensk kvinna befann sig redan högre upp på berget.

Efter bara några dagar i baslägret tog vi oss upp till läger 1, där jag acklimatiserade mig i två nätter. Väderprognosen såg stabil ut, så vi fortsatte snabbt vidare. Först till läger 2, sedan läger 3 och till slut South Col – läger 4 på drygt 8000 meters höjd. Där planerade vi toppförsöket till den 4 maj, men hårt väder tvingade oss att stanna kvar ett extra dygn. Jag sov där utan syrgas, men när vindarna mojnade vid midnatt mellan den 4:e och 5:e maj beslutade jag mig för att använda syrgas inför den sista biten.

Det tog nästan tolv timmar från South Col till toppen. Flera av dessa timmar gick i mörker, i tystnad, med pannlampan som enda ljus. Men klockan 12.05 den 5 maj 1999 stod jag där, på toppen av Mount Everest. Det var en stilla stund. Jag hade nått mitt mål – som första svenska kvinna någonsin. Några dagar senare, tillbaka i baslägret, fick jag dessutom veta att jag också var den första tjeckiska kvinnan på toppen, tack vare mitt dubbla medborgarskap.

Redan innan jag reste till Nepal visste jag: om jag klarade Everest, skulle det bara vara början. Seven Summits hade funnits i bakhuvudet länge – men nu blev det en tydlig, medveten dröm. Vid den tidpunkten hade ingen annan svensk påbörjat projektet. Och redan året därpå reste jag till Afrika för att bestiga Kilimanjaro.