Att bli först, eller att skapa en ny klätterled på ett berg, har alltid haft en stark dragningskraft inom klättervärlden. Det handlar om att tänja på gränserna för vad som är möjligt – och genom åren har detta lett till nya rekordjakter. Först, snabbast, flest, yngst, äldst… jakten på att uppnå det omöjliga har varit en ständig drivkraft.

Redan 1953, när Edmund Hillary och Tenzing Norgay blev först med att bestiga Mount Everest, handlade det om just det: att bli först. En milstolpe i världshistorien. 1975 blev Junko Tabei från Japan den första kvinnan att stå på toppen av världens högsta berg. Tre år senare, 1978, bevisade Reinhold Messner och Peter Habeler att det gick att klättra Everest utan syrgas – något som många då ansåg vara livsfarligt. Messner drev gränserna ännu längre när han 1986 blev den första människan att bestiga samtliga 14 berg i världen som reser sig över 8000 meter över havet.

Men redan året innan hade en annan pionjär tagit ett steg mot ett annat typ av rekord. Amerikanen Richard Bass, affärsman och hängiven amatörklättrare, genomförde 1985 det som senare kom att kallas Seven Summits – att bestiga det högsta berget på varje kontinent. Sju världsdelar – sju toppar. Det var ett nytt sätt att definiera ett äventyr – inte genom höjd i sig, utan genom symbolik, uthållighet och geografi.

Bass lista inkluderade Australiens högsta punkt, Mount Kosciuszko (2228 meter), som kontinentens representant. Men detta ifrågasattes av bland andra Messner, som menade att det högsta och mest tekniskt utmanande berget i Oceanien är Carstensz Pyramid (4884 meter), beläget i Papua, Indonesien. 1986 blev Patrick Morrow den första att genomföra Seven Summits enligt Messners lista – en version som idag är den mest accepterade bland klättrare.

En kuriositet är att Kosciuszko kan nås via en relativt enkel vandring, medan Carstensz kräver en strapatsrik resa genom djungel och ofta komplex logistik på grund av politiska och geografiska hinder. Kontrasten kunde knappt vara större.

Min egen dröm om Seven Summits föddes 1996, samtidigt som tanken på att en dag stå på toppen av Mount Everest. Två år senare, 1998, när jag och Göran var i Australien och klippklättrade, passade vi på att göra en tur till Kosciuszko och gå upp till toppen. Men jag håller med Messner – Carstensz Pyramid är utan tvekan en större utmaning.

Startskottet gick när jag 1999 stod på toppen av Mount Everest som första svenska kvinna. Det blev min första topp i Seven Summits, och vid den tiden fanns det ingen annan svensk som hade gett sig på projektet. Jag kunde inte ana då att det skulle ta mig över 15 år att förverkliga drömmen.

Under åren som följde kom varje topp att innebära nya lärdomar, nya perspektiv och nya prövningar. Från de arktiska vidderna i Antarktis till tropisk djungel i Papua. Från teknisk klättring i Alperna till långa höghöjdsmarscher i Anderna. Seven Summits är inte bara ett fysiskt projekt – det är ett mentalt och logistiskt äventyr utan like. Och varje berg bär sin egen berättelse.

Att jag till slut blev den första svenska – och tjeckiska – kvinnan att genomföra Seven Summits gör det hela ännu mer personligt. Det handlar inte bara om höjdmeter – utan om drömmar, envishet, tålamod och en djup respekt för bergen.