När jag gick i skolan fick jag lära mig att högsta berget i Europa var Mont Blanc, 4810 m. Men i själva verket är det Elbrus i den ryska delen av Kaukasus som når högst med sina 5642 meter över havet.

Elbrus är väldigt lätt att ta sig till och efter ungefär 4 timmars vacker, men slingrande, biltur genom Baksan dalen från Mineralny Vody anlände jag till den 7 augusti i Tereskol som är ett litet samhälle vid foten av berget och utgångspunkten för expeditionen. Redan här kändes luften frisk och krispig, lite som i alperna, och runtom reser sig gröna kullar och böljande berg. Och precis som i Alperna var jag var långt ifrån ensam om att vilja ge mig ut på äventyr.

Elbrus är ett populärt turistmål och många söker sig hit för träning och rekreation. Vandrare/klättrare på sommaren och skidåkare på vintern. Området på sydsidan har en skidanläggning med liftar upp till 3.800 meter som används flitigt och är perfekta för att göra fina dagsutflykter. Eftersom jag hade för avsikt att bestiga berget så var liften inte är ett alternativ för mig utan jag gick upp till ”Barrels Hut” på strax över 3 800 meter, en bra uppvärmning.

”Barrels” är en underlig plats med en massa stora containrar eller ”tunnor” som man har som en typ av vandrarhem. Jag kände mig fortfarande hyfsad acklimatiserad efter min tidigare resa till McKinley, och bestämde jag mig för att göra toppattacken direkt härifrån redan nästa natt. Jag och min ryske guide Roma startade runt 01.00 den 9 augusti men när vi nästan nått fram till ”Pastukov Rocks” fick vi vända på grund av alldeles för hårda vindar. Det är ofta tungt att fatta det beslutet och tråkigt att behöva vända men samtidigt visste jag att det var det enda rätta. I dessa lägen försöker jag hitta något positivt och en fördel blev att jag nu fick mer tid att mental ställa in mig på att hela natten bli omkörd av pistmaskiner som skjutsar upp ”klättrare” till närmare 5.000 meter varifrån de sedan börjar sin toppattack. Denna trafik var jag inte förberedd på och aldrig tidigare har jag på något berg sett något liknande och jag hoppas att jag inte kommer behöva uppleva det igen.

I bergen skiftar vädret fort, vilket i detta fall var en bra då vindarna avtog betydligt och det såg bättre ut för ett nytt toppförsök redan nästa natt. Så klockan 01.00 var det dags igen och det var bara att ställa in sig på att ta ett steg i taget, i närmare 9 timmar…

Efter en hel natts pulsande i lös och bitvis djup snö så nådde jag toppen av Europas högsta punkt klockan 10 på förmiddagen den 10 augusti. Tyvärr var det ganska mulet så utsikten var inte den bästa. Nedåt gick det betydligt snabbare, 3 timmar, och klockan 13 var jag tillbaka i ”Barrels”. Nästa dag gick jag så hela vägen ner till Azau igen, glad över att ha klarat av att mitt mål men samtidigt lättad över att vara på väg hem och lämna berget bakom mig. Berget i sig var en bra upplevelse men all cirkus runtomkring, liftar, pistmaskiner och massor av människor förtog tyvärr en hel del av naturupplevelse.

Tack Elbrus för att fick nå toppen men jag tror inte att vi kommer ses igen.