Elbrus, 5642 m, 10 augusti 2014

När jag gick i skolan fick jag lära mig att Europas högsta berg var Mont Blanc – 4810 meter över havet. Det var först senare jag upptäckte att det i själva verket är Elbrus, beläget i den ryska delen av Kaukasus, som tronar högst med sina 5642 meter.

Elbrus är en slumrande vulkan med två toppar, och en historia som är både geologiskt och mytologiskt rik. Det sägs att Prometheus – i den grekiska mytologin – kedjades fast just här som straff för att ha givit elden till människorna.

Till Elbrus kom jag i augusti 2014. Efter en slingrande men vacker biltur på cirka fyra timmar genom Baksandalen från Mineralnye Vody anlände jag den 7 augusti till Tereskol, ett litet samhälle vid bergets fot och den vanligaste utgångspunkten för bestigningen. Luften var klar och krispig – som i Alperna – och de gröna, böljande bergen runtom gav en känsla av förväntan. Det var tydligt att jag inte var ensam om att söka äventyr här. Elbrus är ett populärt resmål både för vandrare och klättrare under sommaren och för skidåkare på vintern. Den sydliga sidan av berget har en omfattande skidanläggning med liftar som går upp till 3800 meter – ett smidigt sätt för många att göra dagsutflykter eller komma en bra bit upp inför ett toppförsök.

För mig var liften inget alternativ. Jag ville gå hela vägen och valde att ta mig upp till ”Barrels Hut” till fots – en anläggning belägen strax över 3800 meter. Där finns en samling färgglada containrar, eller ”tunnor”, som fungerar som enkla men funktionella sovbaracker. Jag hade fortfarande viss acklimatisering kvar i kroppen från Denali som jag bestigit tidigare under sommaren, och bestämde mig för att göra ett första toppförsök redan nästa natt. Min ryske guide Roma och jag gav oss av runt 01.00 den 9 augusti. Men när vi närmade oss Pastukhov Rocks tvingades vi vända – vinden var för stark och för farlig för att fortsätta.

Att vända om är alltid tufft, men ibland det enda rätta. Det gav mig däremot tid att smälta intrycken – och att förbereda mig mentalt. Något jag inte var beredd på var mängden folk och trafiken uppför berget. Under natten körde pistmaskiner upp grupper av klättrare till nästan 5000 meters höjd, där de påbörjade sina toppförsök. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. För mig som är van vid att bergen innebär avskildhet och lugn var det ett störande inslag. Det kändes mer som ett organiserat jippo än ett klassiskt bergsäventyr.

Men vädret vände till det bättre, och nästa natt gjorde vi ett nytt försök. Återigen startade vi vid ett på natten, och det blev en lång, utdragen marsch uppför i lös, bitvis djup snö. Vi pulserade fram i nästan nio timmar, steg för steg, andetag för andetag. Klockan tio på förmiddagen den 10 augusti stod jag till slut på toppen av Europas högsta punkt. Tyvärr var sikten dålig – molnen låg tunga över bergskammen – men känslan av att ha nått målet var stark. Nedstigningen gick betydligt snabbare och tre timmar senare var jag tillbaka i Barrels.

Nästa dag vandrade jag hela vägen ner till Azau. Jag var både lättad och stolt över att ha klarat ännu en topp, men också ovanligt redo att lämna berget bakom mig. Elbrus i sig var ett storslaget berg, men det kommersiella upplägget – med liftar, pistmaskiner och massor av folk – tog bort en del av den vilda känslan jag annars förknippar med bergsklättring. Det blev ingen favorit, men varje berg har sin egen karaktär, och sin egen plats i resan mot Seven Summits. Tack Elbrus – men jag tror inte att vi kommer att ses igen.