Denali, 6194 m, 12 juli 2014

Ska man säga Denali eller Mount McKinley? Det beror på vem man frågar. I officiella sammanhang i USA har man nu igen återgått till att använda namnet Mount McKinley, efter att 2015 under Barack Obamas administration ha fastställt Denali som det officiella namnet. Lokalt i Alaska och bland de flesta klättrare lever dock namnet Denali kvar – ett namn som använts långt före McKinley-eran och som betyder “Den Stora” på det inhemska athabaskiska språket. Namnet bär på historia, identitet och respekt – och kanske säger valet av namn mer om ens syn på historia och värderingar än om själva berget.

Göran Kropp och jag hade planer på att åka till Denali våren 2002 som en fortsättning på min dröm om Seven Summits och tittade då på att göra en mer teknisk route, Cassin Ridge. Men vi bestämde oss i sista stund för att skjuta på Denali-turen och istället fokusera på det paddelprojekt som vi dragit igång något år tidigare. Då, 2002, visste jag inte att det skulle dröja tolv år innan min dröm om Mount McKinley blev verklighet – och ännu mindre kunde jag ana att jag en dag skulle klättra berget utan Göran.

Denali är ett nyckfullt berg där vädret skiftar snabbt. Det gör det visserligen på de flesta berg, men risken för laviner, extrem kyla och det låga barometriska trycket gör det särskilt farligt och svårt. År 2014 nådde endast 36 procent av expeditionerna toppen, och jag – tillsammans med Chad Chochran och Kai Girard – blev den sista expeditionen som stod på toppen den säsongen.

Det finns många tekniskt utmanande leder som lockar, men jag tog beslutet att minimera riskerna och försöka mig på den mest använda leden, West Buttress. Jag kände att det skulle bli tufft nog ändå, med tanke på mitt tajta schema och min långa frånvaro från klättringen.

Jag bestämde mig nämligen väldigt sent på säsongen för att åka till Denali, och medan de flesta expeditionerna var på väg från berget, lämnade jag Stockholm den 3 juli och landade samma förmiddag i Anchorage där jag mötte Chad och Kai. Därifrån fortsatte vi direkt med minibuss till Talkeetna och samma kväll flög vi in till Kahiltna-glaciären.

Efter ett par timmars vila, när nattens kyla lagt sig över snön, började vi vår vandring till läger 1 på 2400 meters höjd, med snöskor på fötterna och slädarna välfyllda med proviant. En fördel med Denali under denna tid på året är att det är ljust dygnet runt, vilket gör det möjligt att vara effektiv. På dagarna vilade vi, och under nästa natt fortsatte vi till läger 2, 3400 meter. Redan den 6 juli befann vi oss i läger 3 på 4300 meter. Där tog vi en acklimatiseringsdag innan vi nästa morgon packade ihop och fortsatte till läger 4, 5250 meter. Nu gällde det bara att vänta in ett väderfönster – och vi väntade. Och väntade. Det snöade dag efter dag.

Den ena expeditionen efter den andra vände om och gick ner. Men till slut, vid middagstid den 12 juli, förbättrades vädret och jag, Chad och Kai vågade oss på att försöka korsa Autobahn – den utsatta delen av leden. Det var en fördel att vi bara var tre personer, vi kunde röra oss förhållandevis snabbt jämfört med de stora kommersiella expeditionerna som var kvar på berget. Men efter Autobahn är det fortfarande en lång väg kvar, och först vid åttatiden på kvällen nådde vi äntligen toppen – som den sista expeditionen den säsongen.

Tre dagar senare var vi tillbaka i baslägret och flög ut från glaciären. Det var med stor glädje jag kunde konstatera att jag nu hade fyra toppar kvar.