Carstensz Pyramid, 4884 meter, 27 oktober 2014

Även om höjden inte är någon större utmaning så var Carstensz Pyramid ändå ett av de berg som jag oroade mig mest för.

Klättermässigt kan Carstensz bjuda på en hel del motstånd, även om det numera sitter fasta rep hela vägen till toppen. Men det som gjorde mig mest nervös var att jag tidigt insåg att jag skulle behöva gå genom en större arrangör för att kunna genomföra expeditionen.

Utan egna kontakter och utan möjlighet att själv lägga veckor på att ordna tillstånd eller hitta lokala guider bestämde jag mig för att ansluta till en kommersiell expedition. På ett sätt underlättade det – men samtidigt innebar det att jag helt var i händerna på andra och inte kunde påverka vare sig tempo eller beslut. Det var en ny upplevelse, och på sitt sätt en lärorik sådan.

Carstensz ligger i den avlägsna provinsen Papua i Indonesien, djupt inne i Sudirmanbergen. Förr var det vanligt att ta sig till berget till fots genom regnskog, myrar och byar. Men i takt med ökade oroligheter i området har allt fler arrangörer börjat flyga helikopter tur och retur. Vissa byar är fientligt inställda till främlingar, och vägen dit har blivit alltför riskfylld. Det gör Carstensz till ett av det mest logistiskt komplicerade av alla Seven Summits.

Min rutt såg ut så här: den 23 oktober flög jag från Jayapura via Nabire till Enarotali. Dagen efter vidare med helikopter till Nasidome på 3600 meters höjd. Därifrån fortsatte vi den 26:e till baslägret i Yellow Valley, 4200 meter, över det så kallade New Zealand Pass. Den 27:e var toppdagen – och redan den 28:e flög vi ut.

Vi var sju deltagare i expeditionen, två västerländska guider, ett antal lokala guider och ett stort gäng bärare. Vandringen från Nasidome påminde mycket om Kilimanjaros lägre zoner – hög luftfuktighet, dimma, tät regnskog och lera. Vegetationen var märkligt bekant – mossor, ljung, trädormbunkar – som om man vore i Afrika eller på Irland.

Väl framme i baslägret satte vi upp våra tält och vilade inför nattens toppförsök. Vid tretiden på morgonen gav vi oss av mot insteget i regn och pannlampornas sken. En fördel med Carstensz är att kalkstensklippan är så grov att det går att klättra även i regn – friktionen är fantastisk. Hade detta berg legat i Europa hade det troligen varit ett välbesökt klättermecka.

Vi tog oss upp sakta men säkert. Att vara en större grupp innebär att allt tar längre tid, men det var också en fin dag – regnet avtog, solen steg, och det blev en behaglig klätterdag. Jag försökte klättra så mycket som möjligt utan att använda de fasta repen – jag insåg hur mycket jag saknat klättringen i sig. Det var en fröjd att få använda kroppen på det viset igen.

Nerfärden gick smidigt, med flera spännande firningar längs den branta kalkstenen. Mindre än två dygn efter ankomst till berget satt jag återigen i helikoptern – fylld av lättnad, men också en viss sorg. Lättnad över att allt fungerat – tillstånd, logistik, väder – och att jag nått toppen. Det var min femte av sju. Men också ett styng av vemod: jag hade rest till jordens ände och tillbringat så lite tid på ett så fascinerande berg. Carstensz Pyramid lämnade mig med en känsla av att ha fått en försmak – av något jag gärna skulle återvända till.