Efter Mount Everest är Aconcagua det högsta berget som ingår i Seven Summits och Andernas krona. Bästa tiden på året att bestiga Aconcagua sägs vara i januari och februari, när det är sommar på södra halvklotet, då luften har blivit lite varmare och vindarna mojnat något. Det blåser nämligen jämt kraftiga vindar kring Aconcagua och detta kan ställa till en hel del bekymmer.

Eftersom jag bestämt mig för att försöka uppfylla min dröm om att slutföra Seven Summits inom 15 år ville jag inte vänta tills början på 2015 . Dessutom tänkte jag att Aconcagua kommer bli en bra uppvärmning och acklimatisering inför Mt Vinson dit jag planerade åka direkt efter Aconcagua när jag ändå var på ”rätt” sida av klotet.

Så istället blev jag, tillsammans med den argentinske guiden Guillermo Fuentes och fotografen Pablo Betancourt, den första expeditionen att registrera sig denna säsong och efter en två dagars acklimatiserings tur till St Elena, 4500 meter, bar det av mot Plaza Confluensia och vidare till baslägret Plaza de Mulas. Och redan första dagen började jag undra om jag gjort rätt val, att försöka bestiga Aconcagua så tidigt på säsongen. Det blåste nämligen rejält och över berget syns spår efter riktigt kraftiga vindar som formar det karaktäristiska topp molnet. Väderprognosen visade vindar på upp till 30 m/sek de kommande dagarna och då är toppen utom räckhåll;

-0°C med vindhastighet på 10 m/sek (frisk vind) = -15°C

-25°C med vindhastighet of 15 m/sek (hård vind) = -57°C och risk för att förfrysa exponerade delar inom 30 minuter.

Vindkylfaktorn är både känd och fruktad på Aconcagua är det inte ovanligt att blåser vindar över både 20 och 25 m/sek under högsäsong. Luftfuktigheten påverkar också effekten av kylan och kan mångdubbla den och Anderna och Aconcagua får ofta mer fuktig luft från Stilla Havet. Aconcagua kan alltså vara ett gästvänligt berg om solgudinnan Febo lyser och vindguden Eolo sover. Men om det är tvärtom förvandlas berget till en skräckfylld upplevelse.

Det fanns inte mycket att göra förutom att börja jobba oss uppåt på berget, acklimatisera oss och vänta på ett fönster med mindre vind. Det dröjde någon dag men så kom indikationerna på att den 26:e skulle vindarna avta något och datumet kändes rätt, två toppar kvar och detta kunde bli min sjätte, 2 och 6… Detta var ett tillfälle som jag inte tänkte missa….

19 Penitentes – Confluensia, 3300 m

20 Confluensia – Plaza de Mulas, 4300 m

21 Acklimatiseringsdag Plaza de Mulas

22 Bärdag Plaza de Mulas – Plaza Canada, 4950 m, ToR med mat och utrustning

23 Plaza Canada – övernattning

24 Plaza Canada – Nido de Cóndores, 5350 m

25 Nido de Cóndores, acklimatiseringdag

26 Nido – toppen ToR

Den 26:e stod jag så på toppen av Sydamerikas högsta berg, efter en lång dag, närmare 12 timmar men samtidigt gjorde jag också närmare 1600 höjdmeter i ganska kalla och blåsiga förhållanden. Neråt gick det desto lättare även om det gäller att aldrig tappa fokus och slappna av, toppen är bara halvägs. Jag tackade bergsgudarna för att de var på min sida även denna gång och nu ställde jag in kompassen mot Antarktis.