Aconcagua 6962 m, 26 november 2014

Efter Mount Everest är Aconcagua det högsta berget som ingår i Seven Summits – en massiv koloss i de argentinska Anderna, 6962 meter över havet. Det är också det högsta berget utanför Himalaya. Namnet tros komma från quechua eller aymara och översätts ibland som “stenens väktare” eller “vit topp” – passande för ett berg som reser sig stolt över det karga landskapet, där snö och is vilar som ett kronblad över toppen. Aconcagua kallas ofta för Andernas krona – och det är lätt att förstå varför.

Traditionellt är januari och februari den bästa tiden för att bestiga Aconcagua. Då är det sommar på södra halvklotet, vindarna mojnar en aning och temperaturen stiger något. Men jag hade en annan tidsplan. Jag hade bestämt mig för att slutföra Seven Summits innan året var slut och Aconcagua skulle bli mitt sjätte berg, och dessutom en viktig del av acklimatiseringen inför Mt Vinson i Antarktis. Att vänta till högsäsong var aldrig ett alternativ. Det var nu eller aldrig.

Tillsammans med min argentinske guide Guillermo Fuentes och fotografen Pablo Betancourt blev vi säsongens första expedition att registrera oss. Redan från start blev det tydligt att det skulle bli tufft. Vi gjorde en acklimatiserings tur till St Elena på 4500 meter under vilken jag blev magsjuk och helt dränerad på energi när vi sedan, utan uppehåll, begav oss vidare mot Aconcagua.

Redan vid ankomst till Plaza Confluencia rev vinden i tältduken. Det karaktäristiska molnet över toppen låg tungt som en varningsflagga i skyn. Prognosen för de kommande dagarna visade på stormvindar – upp till 30 meter per sekund. I dessa höjder är det en vindkyleffekt som kan bli direkt livshotande: minus 25 grader och hård vind känns som minus 57. Det är förhållanden som kräver både respekt och tålamod.

Men som så ofta i bergen handlar det om att vänta in rätt ögonblick – att vara redo när dörren plötsligt öppnas. Ett svagt väderfönster började skymta inför den 26 november. Det fanns något symboliskt i det. Två toppar kvar. Det här kunde bli nummer sex. Jag bestämde mig för att gå för det.

Vi tog oss successivt uppåt – först från Penitentes till Confluencia, därefter vidare till Plaza de Mulas, där vi stannade för acklimatisering. Varje steg förde oss närmare. Vi gjorde en bärdag till Plaza Canada och fortsatte sedan till Nido de Cóndores på 5350 meter. Där stannade vi en dag till. Luften var torr, vinden bet i kinderna, men kroppen kändes stark nog.

Tidigt morgonen den 26:e startade vi toppförsöket. Det blev en lång dag – närmare tolv timmar i bitvis djup snö och med skarp kyla i varje andetag. Men vinden hade mojnat, och långsamt, steg för steg, närmade vi oss toppen. Utsikten däruppe var bländande, nästan overklig i sin klarhet. Ett hav av taggiga toppar bredde ut sig i alla riktningar, men där fanns också en stillhet – ett ögonblick av total närvaro. Jag var där. Jag klarade det.

Vägen ner gick snabbare men krävde fullt fokus. Det är lätt att slappna av för tidigt, men det får aldrig ske. Först tillbaka i tältet vid Plaza de Mulas kunde jag släppa ut andetaget jag hållit inne. Aconcagua hade testat mig – både fysiskt och mentalt – men också gett mig tillåtelse att passera.

Jag kastade en sista blick upp mot den snötäckta toppen. En dag som började i tvekan hade blivit till seger. Nu väntade det sjunde och sista berget. Mot Antarktis.