Sweden-Everest Solo Expedition 95/96

Den 16 oktober 1995 gränslade Göran Kropp sin cykel på Yttersta Tvärgränd, Söder i Stockholm. Framför honom låg närmare 12 000 kilometer av asfalt, grus, sand och snö. Målet? Toppen av Mount Everest. Hans plan var lika galen som genial: att ta sig hela vägen till världens högsta berg helt för egen kraft, bestiga det solo, utan support och utan syrgas – och sedan cykla hem igen. Ett äventyr som inte bara krävde extrem fysisk kapacitet, utan också ett pannben av stål, minutiösa förberedelser och ett hjärta som brann för klättring, frihet och utmaningar.

Göran var ingen nybörjare i bergen. Han hade börjat klättra redan som ung pojke, inspirerad av fjäll och äventyrsberättelser. Efter militärtjänstgöringen som fallskärmsjägare valde han att följa sin passion fullt ut. Han hade hunnit bestigit både Cho Oyu och Broad Peak – två av världens fjorton 8000-metersberg – men det var hans expedition till K2 1993, utan syrgas, som verkligen visade vilken exceptionell klättrare han var. Att möta världens svåraste berg på det sättet var en bedrift som få ens vågar föreställa sig – ett kvitto på Görans filosofi: att möta berget på dess villkor, med respekt, integritet och ödmjukhet. För honom handlade det inte om att erövra berg – utan om att förstå dem. Att se vad som hände med honom själv när allt skalades bort.

När jag träffade Göran sommaren 1995 var han i slutskedet av sina förberedelser. Han behövde hjälp med praktiska delar av projektet och jag blev snabbt en del av Team Swede – det lilla filmteam som tillsammans med Fredrik Blomqvist skulle dokumentera expeditionen. Vi följde honom genom Europa – Sverige, Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern – och sedan vidare till Turkiet, Pakistan och Nepal.

Efter närmare sex månader på cykel nådde Göran till slut Nepals huvudstad Kathmandu. Därifrån cyklade han vidare till Jiri där vägen tog slut. Han lastade om all sin packning i två tunga ryggsäckar – över 60 kilo sammanlagt – och gick de sista veckorna till Everest Base Camp. Redan innan han anlände hade ryktet om ”the crazy Swede” spridit sig bland expeditionerna. När han sedan klättrade förbi isfallet via en tekniskt utmanande rutt som han döpte till ”the Swedish Variation” – en linje från baslägret till Läger 1 som aldrig tidigare gjorts – och på så vis undvek både stegar och fasta rep – var det mer än ett rykte. Det var ett statement.

Redan innan Nepal utvecklades min roll i projektet och jag blev expeditionens baslägerchef. Jag tillbringade närmare åtta veckor vid foten av världens högsta berg och fick på nära håll uppleva något som både var obeskrivligt vackert – och ofattbart brutalt.

Maj 1996 blev en av de mörkaste månaderna i Everests historia. Efter att Göran vänt på sitt första toppförsök den 3 maj  befann han sig i baslägret när en storm drog in över berget. Den 10 och 11 maj drabbades flera team som befann sig högt upp av kaos, felbeslut, köer utmed de fasta repen och utmattning. Tretton människor miste livet. Jag minns tystnaden som följde – hur hela baslägret föll i ett stilla, förlamat tillstånd. Det var som om själva berget höll andan. Händelserna kom att skildras i Jon Krakauers bok Into Thin Air och i otaliga dokumentärer och reportage, inte minst filmen Everest.

Mitt i denna tragedi blev Görans inställning till klättring än tydligare. Han klättrade själv, utan syrgas, och med en minimalistisk filosofi. Hans första plan att genomföra bestigningen helt utan support tvingades han modifiera – han åt av teamets mat och tog stöd av Ang Rita Sherpa, även kallad Snöleoparden, som då var på väg att slå rekord med sin tionde bestigning av Everest utan syrgas.

Efter flera veckors i baslägret och hjälpinsatser under räddningsarbetet gjorde Göran nya försök. Den 23 maj, när säsongen i princip var över, nådde han toppen. Utan syrgas. Utan bärare.  Han blev därmed den första människan i historien att ta sig till toppen av Mount Everest helt för egen kraft. Det var ren alpinism. Det var viljestyrka förkroppsligad.

Men toppen var bara halva resan.

Han tog sig ner för berget med sin utrustning på ryggen, trampade tillbaka till Kathmandu och därifrån började vi vår cykelfärd hem till Sverige – tillsammans. Den här gången tog vi en nordligare rutt: genom Nepal, Indien, Pakistan, Kina, Kazakstan, Ryssland, Finland och vidare västerut. Den 16 oktober 1996 – exakt ett år efter avfärden – stod han åter på Skinnarviksberget i Stockholm. Han hade fullbordat ett av vår tids mest ikoniska äventyr.

Görans expedition till Everest var inte bara ett kapitel i bergsbestigningens historia – det är en expedition som inspirerat människor till att våga tro på sina drömmar och gå sin egen väg och än idag fortsätter att beröra och fängsla. Mig inkluderat.