Mount Everest. Ett namn som väcker drömmar, förundran och respekt. Beläget på gränsen mellan Nepal och Kina har detta legendariska berg lockat äventyrare från hela världen i över ett sekel. De första försöken att nå toppen gjordes redan på 1920-talet, bland annat av George Mallory som blev berömd för sitt svar på frågan varför han ville bestiga berget: ”Because it’s there”. Det var dock först 1953 som toppen bevisligen nåddes, av Edmund Hillary från Nya Zeeland och Tenzing Norgay, en sherpa från Nepal – en bestigning som för alltid förändrade världens syn på vad som är möjligt.

Det var våren 1999 som jag själv återvände till Nepal och Himalaya, denna gång för att försöka bli den första svenska kvinnan att nå toppen av världens högsta berg. Vi klättrade från den nepalesiska sidan, men Mount Everest – som i Nepal kallas Sagarmatha och i Tibet Qomolangma – kan även bestigas från den kinesiska sidan. Att få stå på toppen av denna ikoniska punkt på jorden hade länge varit en dröm, men vägen dit var allt annat än enkel.

Förberedelserna hade börjat många år tidigare, men året innan hade jag lagt i ytterligare en växel och började träna fem dagar i veckan, fyra timmar per dag. Ett par månader innan avfärd började jag även lägga på mig extra vikt för att ha reserver att ta av på hög höjd. Jag kände mig väl förberedd och mycket laddad när jag i början av april började inmarschen till baslägret.

Expeditionen bestod bland andra av mig själv och Ola Hillberg, som båda hade ambitioner att nå toppen. Göran Kropp var expeditionsledare och organiserade den städinsats vi åtagit oss – målet var att plocka ner 25 övergivna syrgastuber från South Col, även kallat världens högsta soptipp. Det lyckades vi med.

Bra förberedelser och ett tydligt fokus gjorde att vi medvetet avancerade snabbt uppför berget – ironiskt nog med syftet att tillbringa så lite tid som möjligt på själva berget. På hög höjd är kroppen under konstant stress: syrenivåerna är låga, matsmältningen fungerar dåligt, och risken för livshotande tillstånd som hjärnödem eller lungödem ökar dramatiskt. Därför handlade strategin om att acklimatisera effektivt men också minimera exponeringen för höjden.

Efter mindre än två veckor befann vi oss högt uppe och det var dags för toppattack. Leden vi följde var normalleden. Den 3 maj nådde vi South Col, läger 4, som ligger på strax under 8000 meters höjd – ett område som ofta kallas för ”dödens zon”. Här är mängden syre i luften så låg att kroppen långsamt bryts ner och återhämtning i princip är omöjlig. Detta sista läger utgör startpunkt för toppförsök – och här vill ingen stanna längre än nödvändigt.

Men ett vädersystem drog in och jag tvingades tillbringa ett extra dygn i dödens zon utan syrgas. Min ursprungliga ambition var att nå toppen utan syrgas, men efter att timme efter timme känna hur krafterna sinade bestämde jag mig för att använda syrgas den sista biten – både för att öka chanserna att lyckas men främst för att minska risken för hjärnödem eller lungödem.

Vi startade toppförsöket vid midnatt natten mellan den 4 och 5 maj. Det är vanligt att börja klättra vid midnatt för att nå toppen mitt på dagen – då har man maximalt med dagsljus för nedstigningen och minskar risken att behöva klättra i mörker när man återvänder till sitt tält i South Col. Tolv timmar senare, klockan 12.05, stod jag där – på toppen av Mount Everest. Som första svenska kvinna någonsin.

Jag nådde toppen tillsammans med Göran och våra tre sherpas Kami, Lakba och Mingma. Att få klättra med dessa personer, med deras djupa kunskap, erfarenhet och ödmjukhet inför berget, var en stor förmån. Vi delade det ögonblicket på världens högsta punkt – en plats så ogästvänlig men samtidigt så magisk.

Jag kände en enorm glädje över att ha nått toppen, men var samtidigt fullt medveten om att toppen bara är halvvägs. Jag hade en lång och farlig väg tillbaka ner framför mig. Tankarna gick till vad som hade hänt under vårsäsongen 1996, när Göran besteg berget och jag själv var baslägerschef – då såg vi en tragedi utspela sig på nära håll, när flera klättrare dog högt upp på berget. Den erfarenheten var ständigt närvarande, som en påminnelse om att inget är klart förrän man är nere igen.

Tre dagar senare var jag tillbaka i baslägret – lyckligare än någonsin och enormt lättad. Nu var jag i säkerhet.

Till min stora förvåning fick jag där reda på att jag även blivit den första tjeckiska kvinnan att nå toppen, då jag har dubbelt medborgarskap. En bestigning, två historiska förstaplatser – och ett äventyr som förändrade mitt liv.