Våren 1999 var Renata på väg till Nepal och Himalaya igen och denna gången för att försöka bli första svenska kvinna på toppen av Mt Everest.

Förberedelserna hade börjat många år tidigare men året innan hade Renata lagt i ytterligare en växel och börjat träna 5 dagar i veckan, 4 timmar per dag. Ett par månader innan avfärd hade Renata även börjat lägga på sig extra vikt och kände sig väl förberedd och mycket laddad när hon i början av april började inmarschen till baslägret.

Expeditionen bestod bland andra av Renata och Ola Hillberg som båda hade ambitioner att nå toppen. Göran Kropp var expeditionsledare och organiserade städinsatsen som teamet skulle göra på berget. Målet var att plocka ner 25 syrgastuber från South Col, även kallat för världens högsta soptipp, och det lyckades man med. Bra förberedelser och fokus gjorde att teamet avancerade snabbt upp för berget och efter mindre än två veckor befann man sig högt uppe och det var dags för toppattack. Leden som klättrades var normalleden och den 3 maj var Renata i South Col, läger 4 och redo för att börja gå mot toppen.

Det drog dock in dåligt väder över berget och Renata tvingades avvakta och tillbringade ett extra dygn på extremt hög höjd utan syrgas. Renatas ambition var att försöka nå toppen utan syrgas men när hon timme efter timme kände hur hon blev allt svagare bestämde hon sig för att använda syrgas den sista biten. Dels för att öka chanserna att lyckas men främst för att minimera riskerna för hjärnödem och lungödem. Toppattacken startar natten mellan den 4 och 5 maj vid midnatt och 12 timmar senare når, kl 12.15 når Renata toppen som den första svenska kvinnan. 3 dagar senare är Renata tillbaks i baslägret – lyckligare än någonsin!

Till sin stora förvåning får hon dock bara någon timme senare reda på att hon även blivit den första tjeckiska kvinnan på toppen av Mt Everest. Renata har ju dubbelt medborgarskap och hennes bestigning är för alltid inskriven även i de tjeckiska historieböckerna.