Det finns fjorton toppar i världen som är över 8000 meter. Mount Everest är den högsta, men Shishapangma – med en höjd på cirka 8013 till 8046 meter beroende på källa – är den lägsta av dessa giganter. Berget ligger i Kina, i den tibetanska delen av Himalaya som kallas Langtang. Berget är även känt under namnen Xixabangma eller Gosainthan, och betraktas som en av de mer tillgängliga 8000-meters-topparna.

Trots detta bestegs Shishapangma först 1964 av en kinesisk expedition och blev därmed den sista av 8000-metersbergen att nås av människan. Idag är det fortfarande betydligt färre klättrare som lyckats nå huvudtoppen jämfört med den så kallade Central Summit, förtoppen, som ligger på 8006 meters höjd.

Planerna på att bestiga Shishapangma började ta form under cyklingen hem från Nepal 1996. Under fyra månader på cykel genom Asien och Europa, började vi – Göran och jag – att konkretisera vår idé. Det var då jag på allvar fundera över hur jag skulle kunna förverkliga min nyfödda dröm om att en dag stå på toppen av Mount Everest. Göran, som själv visste exakt vad det innebar, var tydlig: jag behövde erfarenhet från höga höjder, på riktigt. Hittills hade jag varit strax över 5500 meter på Lobuche Peak och Kala Pattar under inmarschen till Everest 1996. Men det räckte inte. Om jag ville bestiga världens högsta berg behövde jag känna på vad 8000 meter faktiskt innebär – hur kroppen reagerar, hur psyket påverkas, och hur tunn luften känns. Vi hade kunnat välja ett sjutusenmetersberg som en mellanlandning, men om allt kändes bra ville jag ha möjligheten att nå högre än så. Därför föll valet på Shishapangma.

Nu hade jag mindre än ett år på mig att komma i så bra form som möjligt och planera min första egna expedition. För att lyckas tog vi hjälp av vår gode vän Wongchu Sherpa – en legend i Everesthistorien som inte bara själv bestigit berget flera gånger, utan också grundat Peak Promotion och hjälpt otaliga klättrare att förverkliga sina mål. Han hade tidigare ordnat logistik och tillstånd för svenska Everestexpeditioner samt den berömda IMAX-expeditionen 1996.

Wongchu hjälpte oss lösa tillståndet för Shishapangma, och för att möjliggöra expeditionen valde vi att sälja åtta av platserna till andra klättrare. På så sätt kunde vi finansiera vår egen medverkan. Vi blev till slut en expedition på tio personer. En av deltagarna var fransmannen Cyril Destremau, vars dröm var att åka snowboard från 8000 meter – en häftig bedrift som han också lyckades genomföra. Vi hade också med oss Thomas Gustavsson, en erfaren skridskoåkare från Sverige som ville ta sig an nya utmaningar.

Expeditionen började tidigt sommaren 1997 i Nepal, där vi packade och införskaffade proviant innan vi reste vidare in i Tibet via gränsövergången vid Kodari. Vi passerade städer och byar som Zhangmu och Nyalam, och fortsatte längs den slingrande vägen över den tibetanska högplatån. Det var en resa som i sig själv var ett äventyr – med storslagna vyer, dammiga vägar och höghöjdsbyar där tiden verkade stå still.

Vandringen till baslägret är relativt kort jämfört med andra 8000-meterstoppar, eftersom vägen går högt redan från början och fordon kan ta sig nära. Vi började snabbt etablera läger och acklimatisera oss. Första försöket att nå toppen misslyckades. Jag tvingades vända bara några hundra meter från toppen – ett tungt men nödvändigt beslut. Jag lärde mig mycket av det försöket, och det blev avgörande för nästa. Det är såklart tungt att gå hela vägen ner och ladda om, men att fortsätta när kroppen inte är helt redo kan vara förödande.

Efter att ha vilat och återhämtat mig i baslägret gjorde vi den 4 juli ett nytt försök. Den här gången nådde jag tillsammans med Göran och Cyril den centrala förtoppen på 8006 meter. Det var ett ögonblick av eufori – jag hade blivit första svenska kvinna att ta mig över 8000 meter, och dessutom utan syrgas. Cyril spände fast sin snowboard och åkte ner från förtoppen – han blev därmed den första någonsin att åka snowboard från 8000 meters höjd.

Det som satt spår efter denna expedition är dock inte bara prestationen. För första gången såg jag en omkommen klättrare med egna ögon medans jag klättrade. Jag kunde skymta konturerna av en kropp, skyddsutrustningen och klätterskorna under ett tunt täcke av nyfallen snö – en skoningslös bild av vad dessa höjder kan kräva. Synen stannade kvar hos mig och dyker fortfarande ibland upp i tankarna  – som en stark och stilla erinran om hur skört livet är.

Efter bestigningen var äventyret långt ifrån slut. Göran och jag hade bestämt oss för att köra motorcykel hem till Sverige denna gång. Så vi tog bussen till New Delhi i Indien och köpte där varsin gammal Royal Enfield-motorcykel från 1963. Resan gick genom Pakistan, Iran, Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Det var inte så enkelt som det kanske låter – jag hade nämligen aldrig kört motorcykel tidigare men tänkte att nu har jag ju en lång sträcka att lära mig det. Det blev minst sagt en äventyrlig färd och ett häftigt avslut på en redan spännande expedition.